Jag är inte arton år längre. Dumt val av titel till bloggen. Som om det rör mig i ryggen för tillfället.
Jag kommer ihåg att en av mina närmre vänner när jag var yngre en gång sade att hon brukade gråta på sin födelsedag för att presenterna hon fått inte levt upp till hennes förväntningar. Jag blir alltid överväldigad av alla slags presenter nowadays. Vad det än är. Om det är något jag önskat mig känner jag att jag inte förtjänar det, är det däremot något jag vet att jag inte kommer att använda får jag sjukt dåligt samvete. Det är typ den värsta känslan jag vet. Jag har fått så många gratulationer på Facebook att jag nästan får ångest. Tankarna om att typ en procent av dem hade grattat IRL och att ingen egentligen bryr sig blandas med att jag inte gjort mig förtjänt av det, av någon. Jag är ingen rolig bra människa. Jag har inte fått dem att skratta, jag har inte frågat hur de mått, kanske inte ens grattat dem tillbaka. Inte tillräckligt.
Man ska inte gråta på sin egen födelsedag. Det borde vara lag på det. Ändå kan jag inte sluta. Inte för att mina presenter inte är tillräckligt bra utan för att jag är det. Dagen inleddes med mina fina föräldrar som gjort fin frukost. När jag lämnade dem försvann all gullig mysig trygghet som man uppskattar så mycket vissa dagar och den första födelsedagsöverraskningen utanför hemmet blev att religionsuppgiften jag lämnade in strax innan lovet fått IG. Jag hade velat för mycket sa läraren. "Det är bra att vara ambitiös, men ..." Hon var bekymrad. Hon har gett mig flera chanser till MVG:t jag vill ha men mitt psyke bara sviker mig hela tiden, jag klarar inte pressen. Jag vet att jag kan, egentligen kan jag och jag vill så gärna, men jag har gått in i ett defaulttillstånd av sån stress och kan inte sätta mig ned och koncentrera mig längre. Det är flera lärare som påpekat att jag borde ta det lugnt, det är illa när till och de ser det.
Jag vet inte vad det är som är fel. Jag vet inte vad som ska ändras och jag vet inte var jag ska börja. Jag har en bra familj som jag älskar. Jag har en grupp stadiga vänner som alltid gör mig glad och som tycker om mig. Jag har en pojkvän. Visst har allt sina brister men jag är nöjd med min tillvaro. Men något är fel. Något gör att jag inte kan slappna av, inte kan vara glad. På psykologin läste vi om grundförutsättningarna för att en människa ska vara lycklig och psykiskt frisk. En av dem ansågs vara att man upplever tillvaron som meningsfull. Jag vet inte om jag gör det. Jag vet inte varför jag gör allt dethär. Vet inte vad jag vill och vart jag ska.
Allt jag vet är att jag vill iväg. Någonstans-vartsomhelst nästan. På min födelsedag. Lyckat. Jag är bäzt.
